Varför lär jag mej aldrig?

Förra gången jag bad min mamma passa våra barn, va förra sommaren. Den dagen bestämde jag mej att hon hedan efter skulle slippa passa våra barn eftersom hon tycker att det är så besvärligt och det varje gång är på nåder och jag känner hela tiden att jag står i skuld till henne. När vi ber om barnvakt då är det ENDAST vid de tillfällena som vi jobbar samtidigt och dagis och fritids inte är öppet. ALDRIG annars. Men det känns nästan som att hon tycker att vi utnyttjar henne. I bland blir det med väldigt kort varsel, då oftast när min chef beordrar ut mej på jobb. De senaste gångerna så har jag tagit med barnen till jobbet, vilket man inte får eller vabbat. Jocke har nyligen börjat ett nytt jobb så han vill jag inte tackar nej till arbetspass.

I dag gjorde jag det igen! Hade tänkt ta med Ida till jobbet en liten stund i morgon 8-14 mellan 10-13 skulle hon på kalas och då kunde jag smita i väg med henne. På söndagen hade snälla Lollo lovat passa våra barn. Smidig lösning. Men naturligtvis så ringde  chefen och sa till mej att jag måste jobba med lilla killen och då kan jag INTE ta med barnen! Jag fick panik Så jag ringde till min mamma och så fort jag hörde på tonläget på första ordet hon sa efter att jag frågade. Hon sa vresigt att jag tycker vi ska ta ett snack om det här barnvakteriet! Hon sa att hon kunde ta Ida och passa henne men det hördes klart och tydligt att det ville hon INTE!!! Jag sa till henne att det behöver hon inte för jag får försöka lösa detta på ett annat sätt. Varför gör hon så här? Vad har jag gjort för fel! Det skulle vara mycket lättare om hon hatade mej men åtminstone visade barnen att hon älskade dem. Men det gör hon ju inte heller. Hampus vill ju inget hellre än att bli älskad av henne men hon sårar honom gång på gång och det gör mej så fruktansvärt arg och jag blir så ledsen. När Hampus åkte hem till henne för att sälja jultidningar så köpte hon av Hampus kompis. Inte av Hampus. När han va dit och skulle sälja Maj blommor så sa hon till honom att hon hade redan köpt av någon annan. Jag ser ju på honom att han blir så fruktansvärt ledsen. Det skär i mitt hjärta, det gör så fruktansvärt ont.
Varför vill hon inte träffa sina enda två barnbarn? Vad gör jag för fel för att hon ska bete sig så här? Varför ringde jag till henne i dag. Jo för att en liten liten del av mej hoppades att denna gången kanske hon skulle tycka att det vore mysigt att träffa barnbarnen. Men än en gång så hade jag fel.
Jag är så fruktansvärt ledsen. Jag har så länge jag kan minnas försökt vara henne till lags, svalt massa skit som hon har vräkt ur sig men nu orkar jag inget mer. Hade vi inte haft barnen så hade jag brutit med henne för länge sedan, för gång på gång så gör hon mej bara ledsen och det känns mest som att jag och barnen bara är till besvär. Det är bestämt att vi ska dit på söndagen och fira morsdag (jag ringde och frågade för att hon inte skulle bli sur för att jag inte ringde) men nu har jag ingen lust alls! Skulle vara intressant att veta vad det är hon ska vräka ur sig när vi diskuterar det här barnvakteriet eftersom hon inte kunde ta det på telefonen. Hon verkar njuta av att se mej ledsen eftersom hon gärna vräker ur sig saker när jag träffar henne och hon bryr sig inte om att jag har barnen med. Hur förklarar man för sina barn när hon vräker ur sig att massa skit och jag börjar gråta och hon fortsätter och sen innan jag går (när jag känner att det blir för mycket) då kan hon vara som vanligt ses i morgon. Barnen är så pass stora så dom märker ju att hon inte vill passa dem! Jag vill ju inte att dom ska förstå det. Så jag säger att mormor kunde inte. Inte denna gången heller säger de. Varför undrar de, eh, hon kunde inte. Jo men varför? Mormor jobbar ju inte.

Just nu är jag så fruktansvärt ledsen så jag bara gråter. Hur ska jag göra på söndag? Just nu känns det som att åker jag dit så får jag ta massa skit som att jag är otacksam och att jag bara utnyttjar henne osv osv. Om vi inte åker dit så blir hon jätte sur! Och hon är låååååångsint! Hon är fortfarande sur på pappas syster för en skitsak som hände för mer än 35 år sedan!
Ursch! Vill inte jobba i morgon, vill bara vara hemma och mysa med mina underbara barn som jag älskar mer än något annat. Synd att hon inte känner en liten del av den kärlek jag känner till barnen. Men hon är en bitter kvinna som inte har några vänner och har varit hemma fru större delen av sitt vuxna liv, men jag kanske mår sämre över hennes gråa liv än vad hon själv gör. Inte vet jag. Men vi har aldrig haft någon mamma dotter band eller relation, den har alltid varit lite kall.

Jag har så dåligt samvete för att våra grannar ska behöva passa barnen (de passade barnen förra söndagen) och jag har dåligt samvete för att Ida ska på kalas och då kanske deras dotter tjatar på att hon också vill dit. Jag har faan dåligt samvete för ALLT och ALLA och det tär verkligen på mej!!!!!!!!!
Hoppas verkligen att grannen inte säger det minsta som jag känner negativa eller irriterande vibbar av för då bryter jag nog ihop totalt. Varför kan jag inte sluta försöka vara alla tillags? Varför kan jag inte sluta bära hela världen på mina axlar?
Nu ska jag smyga upp till vår säng och krypa ner bredvid Ida som nog ligger i vår säng (eftersom Hampus sover över hos en kompis)  så hoppas jag att jag kan ladda om mina känslobatterier. Känns ändå skönt att Jocke slutar redan 13.30 så de behöver inte passa dem hela dagen.

Ursch det va länge sedan jag grät så mycket som jag har gjort i dag :0(
Hoppas morgondagen blir bättre än vad denna dagen har varit.